Gammal och vis?
Dagens väder: Sol och 19 grader varmt.
Dagens humör: Strålande men trött.
Vädret är helt underbart idag och jag upplever för första gången i mitt liv att man kan bli lycklig av något så enkelt som solsken och värme. Det låter kanske konstigt, men aldrig förr har jag förstått när alla i min omgivning blir helt euforiska bara för att solen tittar fram. Själv satt man och tänkte att det spelar väl ingen roll om solen skiner för vi kommer aldrig att bli lyckliga ändå. När man är så bitter och olycklig är det dags att byta miljö, så det var väl tur att jag gjorde det. Jag tror att man kan leva olycklig till en viss punkt, och med olycklig menar jag inte att man ligger hemma och gråter varje dag utan mer som att man går omkring med ett tomt hål inuti sig, en känsla av att något saknas och vad man är gör så hittar man inget som kan fylla igen det tomrummet. När man har levt med den känslan från ögonblicket man kan börja tänka själv så vänjer man sig vid den, man vet inget annat, tror att livet ska kännas så. Jag skriver det här för att det var någon som inte riktigt kunde tro på att jag kan ha levt i 29 år och hela tiden varit så himla olycklig, och självklart så fanns det ju en del ljusglimtar i det gamla livet som fina vänner som gjorde dagarna mer uthärdliga :) men bara för att man är glad ibland så betyder inte det att man är lycklig. Sedan får väl alla tro vad de vill, de har ju inte levt inuti min hjärna så det kan inte veta, men jag vet i alla fall att det svarta tomrummet är borta nu.
Det blev ett himla djupt inlägg idag, fast jag bara tänkt skriva om vädret... :) Nåja nu ska jag återgå till lite ytligheter som att sy på min sandklänning och dricka kaffe. 
